Misskarlander

Hej på er !
Dagen har varit helt okej. Började då inte så bra då jag försov mig och höll på att missa bussen och väl i skolan skule jag iväg till nästa skola, bara det att den bussen var mycket försenad! inte så kul nu när det är så kallt. Väl på plast fick vi se på en musikal, och jag är kär i rösten! Elr kan man bli det? Sedan var det lunch på andra sidan jordklotet oh sedan tillbaka till skolan för att få gå runt och kolla på alla olika pogram. Hände allt lite småkomiska saker ;) Nu sitter jag och pluggar svenska, 2vk ni vet ? Känns lite som om jag tjatar om det men jag älskar historia, och jag har lite press på mig om jag vil behålla mitt goa betyg som jag har där. Vill ni höra första stycket?

Jag förstod inte vad det var med honom, han gick bara av och an i rummet som om han väntade på någon eller något. Ljus kom från dörrspringan och jag reste mig upp ur sängen, men tände inte sänglampan för att inte väcka min syster som låg och sov så tungt. Jag smög fram till dörren och försiktigt tryckte ner handtaget och öppnade den. Ett ljus stod på bordet och dess låga lös upp det vita bordet och fick väggarna att skifta färg. I mörkret vid fönstret stod han, Benjamin, min far. Han stod och tittade mellan de två gardinerna som var ihopdragna. Han hade ett fast tag i det högra gardinstycket och hans ansikte reflekterades i ljuslågan.

"Pappa?" Frågade jag tyst. Han vände sig om och hans ansikte var blekt men han släppte fortfarande inte gardintyget.

"Gumman, varför sover du inte?" han släppte gardinen och gick fram till mig. Hans alltid så mörka ögon avslöjade att han hade gråtit. Han la sin stora hand på min kind, och med den andra tryckte han mig in i sin famn.

"Pappa, vad är det som händer. De kommer hit, eller hur?" Han förde mig bort från honom, hukade sig och tittade rakt in i mina ögon.

"Älskling, älskade lilla tös, inget kommer att hända dig här" Jag sänkte min blick, tittade på hans fötter.

"Snälla du, titta på mig" sa han med sin alldeles egna röst, den som bara han kunde få. Hans stora hand tog mig under hakan, lyfte sakta upp mitt huvud och med den andra handen torkade han bort mina tårar som sakta strömmade ner för mina kinder. Han kysste mig ömt på pannan och sedan reste sig upp, släkte ljuset och gick bort mot fönstret, tog tag i gardinen och sa:

"Inget, jag lovar" innan han var uppslukad av mörkret.

Kasst kasst jag vet, tappat hela finessen med att skriva, hela texten bygger på och, men, när, han, sedan och massa skit! Och det ska vara inne nästa vecka, hjälp! Nej nu får jag fortsätta skriva ha det bra :)

Puss&kram <3